Klicka på företeelsen för mera information

Långsjön Hultatärn Högstubbar Hyggesbränning

Markberedning Kolbottnar Myrstackar Gamla landsvägen

 

Långsjön 

är ungefär tre kilometer lång. Långsjön lider, som de flesta andra sjöar i Tivedsområdet, av försurning. Sjön kalkas därför regelbundet av Länsstyrelsen för att hålla pH-värdet ovanför den nivå där fiskdöd inträffar.

Tidigare var sjön mycket kräftrik. Så sent som efter andra världskriget kunde man fånga rikligt med flodkräfta under säsongen, men i mitten av 1950-talet kom pesten och slog ut kräftbeståndet definitivt.

Nyfiken på Långsjön - här finns allt . Långsjön ingår i ett kalkningsprogram IKEU.  Här finns rapporter från vilka fiskar som man fått upp! Fiskeriverket provfiskar  årligen.

Hultatärn  

var i äldre tider känd för sina småabborrar. I mitten av 1900-talet kunde man här pimpla upp hundratals av de svarta små abborrarna, under en förmiddag. Ett försök med rotenonbehandling och inplantering av ädelfisk under 1970-talet misslyckades och numera finns ingen fisk i sjön.

 

Högstubbar

På dagens hyggen kan man se en del mycket höga stubbar. Träden har kapats högt över marken och den nedre delen lämnats kvar.

Högstubbar anses gynna den biologiska mångfalden. Vissa djur- och insektsarter är beroende av att det finns död ved i skogen.

 

 

 

Hyggesbränning

Skogsbranden är historiskt sett det mest naturliga sättet att föryngra skogen. Av något skäl, exempelvis åsknedslag, uppstod en skogsbrand varvid den gamla skogen brann upp, helt eller delvis. Ljuset fick då fritt tillträde och askan efter de uppbrända träden innehöll gödningsämnen och andra substrat, som gynnade etableringen av den nya skogen.

 

Så småningom uppstod en ny generation skog genom att frön blåste in från omkringliggande skogsområden. Fröna slog rot i den mineraljord som kom fram, genom att det ofta ganska tjocka humustäcket hade bränts bort.

 

I det moderna skogsbruket försöker man att efterlikna de naturliga föryngringsprocesserna, bland annat genom hyggesbränning.

Denna metod  kan  innebära att toppar och ris från en större avverkning bränns upp direkt på platsen. Bränningen har stor betydelse då det finns både växter och djur, som på olika sätt är beroende av brand och brandrester. Exempel på sådana växter är den sällsynta Svedjenävan, (Geraniaceae bohemicum) och den mycket sällsynta Brandnävan (Geraniaceae lanuginosum). Dessa växters frön fordrar förhöjd temperatur för att gro och kan ligga i jorden hundratals år utan att gro, men så plötsligt en tid efter en brand eller hyggesbränning så står de där i sin blålila skönhet.

 

Vid brand eller bränning dör många träd och den döda veden blir ett eldorado för mängder av maskar och insekter. Detta leder i sin tur till ett välfyllt skafferi för vissa fåglar, såsom hackspettar med flera. Dessa arter gynnas således indirekt av en brand eller hyggesbränning.Hackspettarna tillhör de som gynnas särskilt av att det uppstår död ved vid brand eller bränning. Bland dessa finns den numera mycket sällsynta Vitryggen (Dendrocopos leucotos) som är beroende av att det finns gott om döda björkar.

 

 

 

Markberedning

innebär att man med ett verktyg som närmast kan liknas vid en harv, dragen av en skogsmaskin, luckrar upp humustäcket för att underlätta    etableringen av ny skog.

 

 

 

Kolbottnar

I skogarna runt Långsjön finns många kolbottnar och ibland även en rest av spisen i kolarkojan. En kolbotten kan ha en diameter på 10 m och då bör milan har rymt c:a 200 m3t.

 

Kolning var en viktig inkomstkälla för bygdens folk under hela den så kallade järnbruksepoken. Denna sträckte sig från mitten av 1600-talet och till efter Andra världskrigets slut, således i ungefär 300 år. Det byggdes många hyttor och stångjärnshammare i Tivedsområdet, till vilka malmen fraktades både från gruvorna i Bergslagen och från gruvområdena nordost om Vättern. Till dessa behövdes stora mängder av träkol. Detta berodde i sin tur på att skogarna i Bergslagsområdet mer eller mindre var borthuggna. Virket hade gått åt till tillmakningsprocessen i gruvorna och till träkol vid järnframställningen. Någon skogsvård existerade inte, vid den här tidpunkten. När verksamheten var som störst under 1800-talet kolades över 1000 milor per år i Tiveden.

 

Den kolningsmetod som här i trakten var den vanligaste var den så kallade resmilan. Man reste samman ved, som i allmänhet var 10 fot lång, (ca tre meter) och täckte över med färskt granris samt jord (det som sedermera blev kolstybb). Veden upphettades genom att man eldade i en tändtrumma i centrum av milan och bringades att förkolna, utan att förbrännas, genom noggrann reglering av lufttillförseln.

 

Under kolningens gång måste milan vaktas dygnet runt och därför byggdes en enkel kolarkoja i anslutning till milan. Kojan bestod i allmänhet av en försänkning i marken omkring vilket slanor restes som täcktes med ris, mossa och jord. I ena änden byggdes en enkel spis av stenhällar och i den andra en dörr av enkelt slag.

 

Kolen från milorna i de här trakterna fraktades under senare tid till hyttan i Röfors, tidigare till bl a Holms masugn. Transporterna, som normalt skedde under vintertid, bestod i att långsmala korgar, så kallade kolryssar, ställdes på järnskodda träkälkar. I dessa kolryssar lastades träkolen och foran drogs av häst eller oxe. En resa till hyttan i Röfors, inklusive lastning och lossning, tog en lång dag.

 

 

 

Myrstackar

På en sträcka av några hundra meter  i närhet av Stora Kampetorp finns en stor mängd stora myrstackar. Vad det är som gör att myror ibland koncentreras till vissa områden har vi inte funnit några vetenskapliga belägg för. Kan det helt enkelt vara så att myrorna, liksom många människor, gärna söker sig till större bostadskoncentrationer?

 

 

 

Gamla landsvägen

Vandringsleden går följer en bit den gamla landsvägen mellan Askersund och Undenäs. Vägen byggdes åren 1819-28 och fungerade som genomfart i första hand för hästtransporter.

 

Bönderna använde den för sina handelsresor till Askersund och andra ställen. Postdiligenser och gårdfarihandlare befor den, liksom likfärder då dödsfall inträffat i bygden. Traktens ungdomar använde den både för att färdas på och som en träffpunkt för nöjen och kotteri, men också som arena för tävlan och ibland slagsmål.

 

Den gamla vägen går fortfarande att finna på en hel del sträckor och är, enligt våra dagars mått, både smal och krokig. När bilarna började komma på allvar under 1920- och 30-talen så ansågs vägstandarden alltför låg och därför ersattes den av den nuvarande vägen.

 

Den nuvarande allmänna vägen byggdes som så kallat AK-arbete under första hälften av 1930-talet. AK-arbetena inledde det som senare kom att kallas för arbetsmarknadspolitik. Bakgrunden var det krisartade arbetsmarknadsläget under den djupa depression som följde i spåren efter bland annat Krügerkraschen. AK stod för Arbetsmarknadskommissionen som tillkom efter en uppgörelse i Riksdagen mellan Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet, numera Centerpartiet.