Historien...Norra Aspamarkens bygdelag - bildades 1994. Men vår historia är mycket längre än så. Gårdarna som finns här idag har funnits här sedan åtminstone 1600-talet. Bosättningar har varit fler än idag. Området här omkring gavs som rekognitionsskog av drottning Kristina till Aspa bruk. Bruket behövde både skog, vatten och folk! Träkol till masugnarna, kraft för att driva stångjärnshamrarna och sist men inte minst arbetskraft. VandringslederGenom bygdelagets försorg så har gamla bruksvägar röjts och markerats. Ända in på 1950-talet fanns ett nät av stigar genom skogarna. En tid då kor och får gick på bete på skogen och människorna plockade lingon och blåbär för avsalu. Dagens Långsjö- och Luffaboleder följer de gamla stigarna. Båda vandringslederna utgår från rastplatsen vid Röa Bro. Öppet landskapFör att konstatera att landskapet haft en annan karaktär, inte så mycket granskog, kan man ta en titt på den ekonomiska kartan från 1940-talets slut. Marken var uppodlad, åkrarna var små, men många. Det fanns hagar och ängsmark. Många gamla torp och uthus som inte brukades längre blev till ved för att värma stockholmare under andra världskriget. På 1950-60-talen såldes många gårdar och på åkrarna planterades skog. I efterhand så har det visat sig att plantera skog på åkermark inte är så lyckat - det finns inget kvalitetstimmer att hämta där! Bygdelaget arbetar för att behålla åtminstone dagens öppen landskap - då behövs det folk i varje stuga och betande djur! Vi ser gärna att fler bosätter sig i här. Efter många års kamp fick vägen ny beläggning för ett par år sedan. Det har vi glädje av varje dag |
Bredband Men vi kan inte enbart leva på frisk luft, tystnad och vacker natur, så därför satsar vi energi och kraft på att så småningom få tillgång till dagens fibernät - att telefon och datakommunikation ska fungera lika bra här som i sta´n, det är livsviktigt för ett framtida boende här. Tradition och kunnande Vi vill också hålla gånga traditioner och hantverk levande. Kunskap är lätt att bära och det som man en gång lärt med handen sitter kvar! Sedan många har reser vi en mila varje år och kolar den. Förr var kolningen och arbetet i skogen en stor del av försörjningen. Kolbottnarna i skogarna är otaliga. Det finns också en och annan mila som blivit kvar, minnesmärken över att det var inte riksfritt att vara arbeta med milan. Här i utkanten av sta´n så lever vi med naturen och årstiderna. Vi skördar och tar rätt på det naturen ger. |
